Som ni vet höll jag nyligen ett tal om skönhetsideal, det fick mig att tänka till lite, och jag tänkte att jag skulle skriva lite om detta på bloggen. Har ni tänkt på hur mycket vi blir påverkade av media, vänner, familj, ja allt om kring oss? Hur våra åsikter egentligen är en blandning av massa andras? Hur vår klädstil är flera andras också? Hur vi alla strävar mot ett och samma mål, perfektion. Men vad är det egentligen för mening att sträva mot ett mål som inte ens existerar?

 

Du duger som du är, du är vacker på ditt sätt, du är älskad. Ärligt talat är jag så sjukt trött på att höra saker som "åh vad tjock jag är", "Jag önskar att jag såg ut som henne" o.s.v. Jag kan erkänna att jag själv säger saker som dessa ibland. Men det ska jag sluta med. Varför ska vi må dåligt över hur vi ser ut? Jag är säker på att alla har något de inte är nöjd över. Men om du nu ska klaga( vilket vi alla gör ibland), gör något åt det istället? Tyck inte synd om dig själv, utan fixa det eller lär dig att älska dina fel. För de är det som gör oss unika!

 

Jag är själv inte nöjd med varken min mage eller näsa. Min mage är inte så platt, det känns som alla runtomkring  ig har den mest perfekta magen. Detta har jag klagat på ett tag tills någon sa till mig "Gå inte och klaga på något som du inte försöker göra något åt". Detta har jag tänkt mycket på. Därför säger jag inte sånt längre. Jag är lat, och det är ju inte så att min mage går och blir platt bara sådär. Min näsa är lång och rak, alla söta och fina tjejer har en "inåtbuktat" näsa om ni förstår vad jag menar. Och det har inte jag. men jag föddes såhär, och såhär ska jag se ut. Ingen kan få mig att må dåligt över den jag är. Detta är mitt löfte till mig själv.

 

Vissa dagar är jag nöjd med mig själv, vissa inte. Alla har vi dessa dagar. Jag har lovat mig själv att jag ska bli nöjd med mig själv. Jag ska inte bry mig vad andra tycker och tänker. Det finns inget som heter perfekt, det existerar inte, men jag är perfekt på mitt egna sätt. Precis som du!